Imorgon är det två år sedan vi satt på ett intensivvårdsrum och tittade på en skärm där den gröna stapeln för hjärtslag sakta dog ut och blev till ett utdraget pip. I mitt knä hade jag Matilda, en vecka gammal. Livet var påtagligt närvarande och frånvarande på samma gång.
Mamma fanns inte mer, hon försvann alldeles för tidigt, och även om sjukdomen i sig varit långdragen, gick det så fort på slutet.
Ikväll tänder jag ett ljus och minns.
Jag kommer alltid att sakna hennes varma inkännande och det glada skrattet.
Hennes största drivkraft var alltid medmänsklighet. Att försöka förstå och samverka med andra människor. Jag vet att hon som journalist hade formulerat ett fantastiskt försvar för alla människors värde, och reagerat på behovet av ett gemensamt agerande så mycket bättre än jag. Jag tror, precis som hon, på den stora majoritetens vilja att göra gott.
Förra året skänkte jag pengar till Läkare utan gränser i hennes namn, imorgon tänker jag göra samma sak.
Jag vet att hon hade tyckt att det var ett av de bästa sätten att minnas henne. Därför har jag startat en insamling i hennes namn till förmån för Läkare utan gränser. För det ständigt goda arbete de gör för behövande världen över...
Om du vill hjälpa oss att minnas, får du gärna skänka en slant och tänka på någon du älskat och förlorat, borta men aldrig bortglömd